Idag så fick jag reda på att de har höjt min 6a i engelska till en 7a :) Detta innebär att min total score ligger på 38 just nu vilket inte är så dumt.

Har dock ingen lust att vara glad. Var glad ett tag, sen insåg jag att det inte spelade någon roll. Egentligen. Eller? Det känns i alla fall som en väldigt liten grej just nu. Vill bara att allt ska vara som vanligt igen. Sjua eller ingen sjua.

Får se vad som händer imorgon efter att vi har ringt. Det kanske ordnar sig.
Jag hoppas att de i alla fall har börjat. Jag önskar att de redan vore klara.

Osäkerheten gör mig just det- osäker. Jag känner mig orolig hela tiden. Vad händer om det här inte går? Jag vill inte ens tänka tanken. Och det har bara gått 7 veckor. Bara...

Han har ju varit borta en vecka nu. På ett sätt var det väldigt jobbigt eftersom jag inte kunde prata med honom. Men å andra sidan så är det jobbigare att prata med honom varje dag och veta att jag inte kommer närmare än ett telefonsamtal. Det gör bara ont att känna hur långt borta han är och samtalen gör det bara värre. Samtidigt så är det en tröst att höra hans röst och att han har det bra. Jag känner mig kluven. Ingenting är ju bra.

Jaha...ännu ett tråkigt inlägg om hur jobbigt allting är. Så typiskt mig. Eller...så otypiskt. I alla fall för den personen jag var förut. Jag saknar henne. Hon var glad.


Godnatt.