Idag har varit en väldigt regnig dag, mycket blixtrar och dunder, och det pågår än.

Jag vaknade runt 10 och åkte in till stan vid 14 för att träffa ett par kompisar för att ta en fika. Det var mycket trevligt och jag känner hur mycket jag har saknat dem, allihop. Man kan aldrig sluta uppskatta känslan av att vara med folk som tycker om en, bryr sig om en och lyssnar på en. Det är verkligen inte överskattat. Till och med i dessa mörka tider så kan man finna tröst hos sina vänner, om ändå bara för en stund.

När klockan började närma sig 17 så tog jag bussen hem och pratade med min pojkvän över msn. Långdistans förhållanden är svåra och det blir aldrig lättare, hur länge man än är ifrån varandra. Jag tror att det är lätt att ta ut frustrationen över att inte få vara tillsammans på varandra. Man grälar över småsaker och lyckas övertyga sig själv om att det inte alls är småsaker.

Ja, det är inte lätt. Jag brukar känna mig så ledsen ibland att jag är tvungen att ta ut en av de tröjorna som han lämnade här bara för att lukta på den. Lukta på den och sedan tänka på hur jag ska försöka övertyga mina föräldrar att låna mig pengar så jag kan åka till Kina inom en vecka. Åka dit och träffa honom. Krama honom och se till att allt är bra. Men, jag vet att det är onödigt. Jag vet att det är för dyrt. Jag vet att det bara är 9 veckor kvar och jag kommer klara mig. Men det är ändå en tröst att tro att jag kommer få se honom om en vecka och det får mig att lugna ner mig. Jag har aldrig varit bra på att trösta mig själv, jag oroar mig för mycket. Jag kommer ihåg i Pre-DP så läste min lärare i engelska upp ett horoskop om just 91:or. "Plagued by worry", sa han. Och ja, jag är inte den enda 91:an i världen och man ska ju inte tro på sån där skit, men just den beskrivning passar mig så perfekt. Så äckligt perfekt. Min pojkvän har alltid varit min klippa och det kanske var därför jag inte hade ett nervöst sammanbrott när vi hade våra slutprov, för han var ju där. Han som alltid är så lugn. Han som alltid lyckas lugna ner mig.

I vilket fall som helst, så beslutade min syster och jag oss för att poppa lite popcorn och se på film. "Marley and Me" hette filmen. Jag var väldigt skeptisk eftersom vi hade sett 5 tråkiga minuter av filmen innan, men jag blev förvånad. I och för sig är jag väldigt blödig när det gäller relationen mellan hund och matte, men just den här filmen var väldigt rörande. Den övertygade i alla fall mig om att jag måste ta vara på den tiden jag har med hundarna, för de är verkligen ens bästa vänner. Alltid när man är ledsen så är det hundarna som får en att skratta. De slickar tårar, hoppar på en eller t.o.m skäller på en och då kan man inte göra annat än att skratta av uppskattning. Utan tvekan, a man's best friend.



Wilma och Wania


Nu ska jag nog läsa lite Harry Potter tills jag somnar.

Godnatt!